Picturesque observation

I regard the violet paint my brush is slowly spreading around a circular shape that will soon be painted orange. It gradually develops into a round surface somewhere behind a charcoal sketch of a male figure.

The violet hue triggers vague memories of mother-of-pearl. I don’t see it, yet it’s there. It flashes through the fabric of my awareness and disappears just as fast. Another brush collects the orange paint from my palette, carefully dipping it into a dark red. The round surface takes the shape of the sun, and the colours loom up, battling each other for dominance. Another touch of orange makes the sun shine brighter, smiling gently at me from its cradle of mother-of-pearl. A shiny button… A flowered dress sweeps by…

Next to the man I see a vague sketch of a woman holding a spaghetti server. Shouldn’t that be a spoon full of porridge? Her dress takes on a rosy shade from the hint of red still on the brush as it sweeps through a dollop of white paint.

The white becomes increasingly evident the more the brush works on the canvas; the reddish tone recedes to a shadow under her bust.

Roses… Purple roses… The roses turn into spirals, spreading across the dress, across my retina, in my breast. They haven’t materialized on the canvas yet… Or have they? I see them… They hang around, reluctantly settling in one place. A piece of siding in some sunny place where the air is scented with strawberries.

The strawberry patch glowed red in the sun, angled towards the miles of endless blue. Tiny green islands floated on its surface. Shadows of tree formations gathered on those islands. They bobbed up and down over the water’s surface while I swam in the big blue, hoping I would be able to keep my head above water. I kept swimming until someone called out that I had earned my swimming badge. It was summer and the sun was warm, but the big blue was cold and frightening.

The man on the canvas is holding a twisted viola in his arms. His hands seem to dream around it while I observe the absence of a pipe. Then I hear it… I hear the glow expanding and the tobacco crackling as he takes a deep pull and smacks his lips with pleasure. Two short pulls and a little cough. No, it’s not there; the man doesn’t have a pipe… Yet. Maybe later.

The tree behind the man doesn’t have any leaves. They don’t exist yet. There is a hint of them, and I know they will come to be. Dark red branches spread out into nowhere, weeping for leaves to cover their nudity. The trunk is old and the branches delicate. Fragile with age, they exude an air of Jerusalem. The heat from the olive tree gave the trunk its fragile voice. The voice that now belongs to the elderly Jewish man sitting with his back against the tree. He is not smoking the pipe.

He fingers his sidelocks familiarly and sighs heavily, remembering his beloved who no longer lies beside him on the blanket there under the tree. He remembers stroking her shoulder and hearing the dry leaves rustle as she reaches for her wine glass.

The parched soil is now beginning to green, and the man with the sidelocks remains behind the picture frame on the wall. That’s where he lives. He lives there above the television set, but he would love to slip into my painting. He takes liberties, the scallywag. You’ll just have to wait, old man. The man with the viola was there before you, and so far he still has ringside tickets.

The man with the viola has no expression on his face. Yet. He’s waiting for me to give him lips. The lips turn up in a smile – a cautious smile. The kind of caution that fills the air with a sort of awareness.

That everything is okay. The air is clear and no one is afraid. While the shapeless viola increasingly echoes with Bach’s cello concerto, I watch as the instrument’s appearance fades in importance.

Perhaps it will be red, or blue or violet. It only gets two strings. Yet those two strings can give me any music I could ever want.
It’s magical.
It allows itself to be transformed by my every whim. Is that power? Is it a twisting of a layer of memory, or simply a wish for beautiful memories?

Now the woman fills her spoon with spaghetti, which should have been porridge, and happily dishes it up on a plate. The lamb meatballs take on a green tone – the lemonade-coloured
paint that fills them tastes… green… The green balls offset the orange heat spreading in the middle of the violet sky.

The pipe and the purple roses are somewhat distant, but still there. They are enveloped in a layer of memory, shimmering in mother-of-pearl. The woman speaks to me, but I can’t hear what she says. Her lips move and she laughs. She takes the spaghetti server and buries it again in the mountain of pasta, then points it at an empty plate, which is meant for me.

Does she want me to sit down and share their meal? With her and the man with no pipe, and the woman with no roses on her dress? The roses turned into violet spirals and the pipe became a fanciful viola or cello.

Ahaaa… The layer of memory thickens, stretches and reminds me of something. Sometimes it becomes visible as it takes the shape of a thick velvet curtain. Old, but exquisite. I will leave space for it, but right now I’m discovering something else. A light is coming in. I carefully fold the curtain and leave it in the waiting room. On that piece of siding that smells like strawberries. The layer of memory can live there for a while, and I dip a bigger brush in the blue paint, which has begun to dry on the palette. I flatten out the brush in the middle of the blob, pressing down to break through the dry crust that has formed over the top. It cracks, and tiny fragments of the blue paint stick to the bristles. The paint is getting thick, and I thin it out with a little white and new violet paint.

I’m in the zone again, my hand working quickly and methodically over the top of the canvas, which is now the sky above the sun. The sky is getting darker, contrasting with the bright world below. The world doesn’t see the dark yet, but senses its presence, feeling the need to shine even more to show off its bright beauty.

The dark settles in the firmament, gradually thickening and calling out to the light to keep shining so the dark can behold its beauty and give them both key roles in the sequence of events. Or was it the other way around? I don’t remember…

The woman sees the man in the middle of the burning light, but feels the aura of the dark. The aura brings her to life. She smiles, and knows the number of her days. Today that number is infinity, but tomorrow it will be just a memory. I paint her hair red – bright, burning red – but she told me she’d never been a redhead, so I bleached it with peroxide. I hoped it would turn into a blond mane with barely distinguishable locks, but instead it turned dry and vaguely red.

“No one in my family has ever had red hair,” she said, glaring at me. She had forgotten her sister, who had fiery red hair. But she ran off to America, so maybe she doesn’t count.

The layer of memory suddenly splits open, and the man behind the viola, who doesn’t have a pipe, calls me on the phone. I sit up groggily in bed when the signal shrieks through my dream.

I answer: “Hello…”
“Hi, it’s uncle Arne…”
I say this is ridiculous…
“Why are you calling me?
You don’t exist anymore. You’re nothing but a memory. Both of you moved away. You belong behind the mother-of-pearl skies!”
“I just want you to know that we’re happy, dear…” says the man with a calm, relaxed tone.
He sounds happy. He sounds like those lips that I just let appear on his previously
expressionless face.
“She sends her love.”
“She does?” I answered quickly, not quite understanding even as I do.
“What does she say?” I speak the words breathlessly, my heart pounding ever faster.
“She says that the lamb meatballs which should have been porridge are now waffles and they taste wonderful. You should try it sometime. She always mixed water into the batter.
That made them extra crispy and good.”
My grandmother knew how to make fried porridge and crispy waffles, but she was also good at forgetting.
I remember that very clearly.

What you just read is a fragmentary example of how a few minutes of my painting process on any given day might look. The memories intermingling in my palette came from my grandmother, and the voice on the phone was her son – my father’s brother. I really did get this phone call in a vivid dream the day after his funeral. Then there’s the beloved painting on my wall at home by Tobiasse.

The process I just described was probably both shorter and longer than the time it took me to relay it. It changes constantly, wandering between poetic expression and emotionless brush strokes to a feverish gasp stemming from a memory. It can be consciously planned, or an unconscious reshaping of the memory as it wraps itself in a new cloak. An image of the past appearing in its true form, or a glimpse of a future yet to come, flying at rocket speed or trundling like an old Ferguson tractor across the fields. Painting is like making a journey through an undiscovered poetic encyclopaedia. A work in an infinite number of languages – languages that only I master, but that I usually don’t understand and am not even aware of.

Sometimes I look the words up in my big encyclopaedia. Sometimes the meaning rings clear and true, while other times it fades before my eyes and I’ve already forgotten that I was trying to find something out.

Then there are those things called beauty, harmony, balance, challenge and excitement. The fairytale that tells how things should have ended. The symbols that give us insight. The things that reach deep inside the viewer, giving you a new perspective. An insight. A rectangle of space that opens a door to a past, a future or something else that instils peace and harmony. Recognition. A reminder of something that can’t be described in words. A bit of comfort or long sought-after justice. Painting contains the dialogues, the words, the whispers, the dance of voices, the tones of music and all those things we can’t understand, but still feel.

This is also called the Expressive Arts… And it’s one of my tools at the easel.

Ingrid Uppsala, 19 July 2011

En Målerisk Betraktelse

Den violetta färgen leker med minnet av ett pärlemorskimmer. Jag ser det inte men det finns ändå där. Det blixtrar till i aningens bonad och försvinner.. En annan pensel tar upp den orangea färgen från palettbrädan och doppar försiktigt ned den i en mörk röd färg. Den runda ytan tar solens form och färgerna tornar upp mot i kamp mot varandra. Solen lyser och får ännu mera orange ton och nu ler den ett vänligt leende mot mej där den vilar i pärlemorskimrets vagga. En pärlemorknapp.. och en blommig klänning sveper förbi..

Bredvid mannen ser jag en svag sketch av en kvinna som håller i en spagettislev. Borde sleven inte fyllas av gröt? Klänningen hon bär får en rosa ton av penseln som bär på minnet av rött när den sveper igenom en stor klick av vit färg.

Det vita blir alltmer framträdande ju längre penseln arbetar på duken och det röda i färgen dröjer sej kvar under hennes byst. ..

Rosor... violetta rosor.... rosorna förvandlas till spiraler och sprider sej över klänningen.. på näthinnan.. i mitt bröst. Ännu finns de inte på duken, eller gör de det? Jag ser dem ju... de dröjer sej kvar och lägger sej motvilligt på en viloplats. En råspåntbräda någonstans där det doftar jordgubbar.

Jordgubbslandet var solljusrött och låg lutat mot det stora blå som låg utbrett över en milsvid yta.
På ytan låg små gröna öar. Skuggor av trädformationer tornade upp på öarna. Guppande for de upp och ner över vattenytan medan jag simmade i det stora blå och hoppades att jag skulle orka hålla näsan ovanför vattenytan. Jag simmade tills någon skulle ropa och säga att jag klarat simborgarmärket. Det var sommar och varm sol men det stora blå var kallt och skrämmande.

Mannen på duken håller en vriden altfiol i sina armar. Hans händer ser ut att drömma sig runt den medan jag betraktar pipans frånvaro. Och jag hör den.. jag hör hur glöden vidgas och tobaken knastrar när han drar ett djupt bloss och smackar förnöjt. Två snabba bloss och sedan en liten hostning. Nej den är inte där, mannen har ingen pipa....än... kanske sen.

Trädet bakom mannen har inga löv. Ännu är de ej.. Diffust finns de där och jag vet att de komma skall. Mörkröda grenar spretar ut i ingenstans, gråtande efter löv som skyler dess nakenhet. Stammen är gammal och grenarna spröda. Spröda av ålderdom och de andas en luft från Jerusalem. Hettan från olivträdet gav stammen den spröda rösten. Rösten som nu tillhör den gamle juden där han sitter lutad mot trädet. Han röker inte i pipan.

Han fingrar vant vid sina korkskruvslockar och suckar djupt, minns sin älskade som inte längre ligger bredvid honom på filten där under trädet. Han minns hur han smeker hennes skuldra och hör de torra
löven maka sej knastrande när hon sträcker sej efter vinglaset.Den torra marken färgas nu grön och mannen med lockarna förblir kvar bakom glas och ram på väggen. Det är där han bor. Han bor där ovanför Tv:n men vill gärna smyga sej in på min duk. Han tar sej frihet. Vilken rackare. Du får allt vänta du gamle man.

Mannen med altfiolen satt där före dej och än så länge har han en biljett till första parkett. …. Mannen med altviolinen har inget uttryck. Än..han inväntar och låter mej ge honom läppar. Läpparna formar sej till ett leende. Ett försiktigt leende. Det där försiktiga som låter luften omkring fyllas av en vetskap.

Att det är är okay. Luften är klar och ingen är rädd. Medan den oformliga altfiolen alltmer later mej lyssna till Bachs Cellokonsert ser jag hur betydelsen av fiolens utseende bleknar.

Kanske blir den röd, blå eller violett.
Den får bara två strängar. Två strängar som ändå kan je vilken musik jag än önskar mej.
Den är magiskt.
Den kommer att låta sej förvandlas alltefter mina infall. Är det det makt? Är det minneshinnans förvirring eller önskan om ett vackert minne?

Kvinnan fyller nu sleven med spagetti som borde ha varit gröt och häller förnöjt upp en slev på en tallrik. Lammbullarna får en grön nyans, den lemonadfärg som fyller bullarna låter sej smaka..grönt.... De gröna bullarna lyser upp mot den orangea hetta som sprider sej mitt på den viloetta himmelen.

Pipan och de lila rosorna är lite avlägsna men ifinns ändå där. De ligger där under en yta av minneshinnor. Pärlemorskimrande minneshinnor.Kvinnan talar till mej men jag hör inte vad hon säger. Hennes läppar rör sej och hon skrattar. Hon tar sleven och tar ett nytt tag i spagettiberget och pekar med den fyllda sleven mot en tom tallrik som skulle kunna vara ämnad för mej.

Vill hon att jag ska sätta mej där och dela deras måltid? Menar hon med henne och mannen som ingen pipa har och kvinnan saknar ju rosor på klänningen? Rosor som blivit violetta spiraler och en pipa som blivit en okänd altfiol eller cello?

jahaaaaa...Minneshinnan tjocknar, den sträcker på sej och påminner om något. Ibland ser jag den när den gestaltar sej som ett tjockt sammetsdraperi. Ett draperi som är gammalt men synnerligen vackert. Jag kommer att låta plats för det men just nu öppnar jag för något annat. Ett ljus tränger sej på. Jag viker försiktigt undan draperiet och låter det ligga i väntrummet. Alltså på den råspontade brädan som doftar jordgubbar. Så varder minneshinnan så länge och jag doppar en större pensel i den blå färgen som nu börjat torka på palettbrädan. Jag plattar till penseln mitt i klicken och låter den pressas ner för att tränga igenom den torra hinna som nu lagt sej däröver. Den spricker och små fragment av den blå färgen följer med penselhåren. Färgen tjocknar och jag tunnar ut den med lite vitt och ny violett färg.

Jag är på banan igen och handen arbetar snabbt och metodiskt över den övre delen som nu är himmel över sol. Himlen mörknar och ger kontrast till den ljusa världen därunder. Därunder en värld som inte känner mörkret men som anar dess närvaro och känner sej manad att skina desto mera för att visa hur ljus och fin den är.

Mörkret lägger sej i det stora ovan ,tätnar successivt och ropar till ljuset att fortsätta skina så mörkret kan skåda dess skönhet och ge dem bägge en framträdande roll i dramat. Eller var det tvärtom? Jag kommer inte ihåg....

Kvinnan ser mannen mitt i det glödheta ljuset men känner mörkrets

närvaro. I närvaron blir hon levande. Hon ler och vet dagarnas räkental. Idag är det oändligt men imorgon är det ett minne blott. Jag målar hennes hår rött.... klart och brinnande rött..Men att hon aldrig varit rödhårig det sa hon då jag färgat håret med väteperoxid. Jag hade hoppats på att det skulle förvandlas till en blont hårsvall med svagt skönjbara lockar men det blev sprött och svagt rödfärgat.
-Ingen i min släkt har någonsin varit rödhårig sa hon och blåstirrade på mej. Just då kunde hon inte minnas sin syster som hade eldrött hår.. Fast hon emigrerade ju till Amerika så det räknas väl inte.

Minneshinnan spricker plötsligt och mannen bakom altfiolen och som inte har någon pipa ringer till mej. Jag sätter mej yrvaket upp i sängen när jag väcks av det gälla signalen

Jag svarar Hallo............
Hej, det är farbror Arne...
och jag svarar säger att det här är ju absurt..
-Varför ringer du mej?
Du finns inte längre. Du är ett minne blott. Ni har ju flyttat båda två. Ni hör hemma bakom de pärlemorskimrande himlarna!
-Jag vill bara att du ska veta att vi har det bra kära du...säger mannen med en vilande och lugn stämma. Han låter glad. Han låter som de där läpparna jag nyss lät uppstå på hans tidigare uttryckslösa ansikte.
Hon hälsar till dej.
-Gör hon? svarar jag snabbt och förstår inte riktigt även om jag ändå gör det.
-Vad säger hon då? Jag andas snabbt och kastar ur mej orden medan hjärtat slår allt fortare.
-Hon säger att lammbullarna som borde varit gröt är nu våfflor och de smakar alldeles förträffligt. -Du borde pröva det nån dag.Hon blandade alltid i vatten i smeten. De blev så spröda och goda.
Min farmor kunde steka gröt i smör och grädda spröda våfflor, sen var hon också bra på att glömma.
Det minns jag alldeles säkert.

Det ni nyss läst är ett fragmentariskt exempel på hur några minuter i min målarprocess kan se ut under en alldeles vanlig dag. Minnena som blandade sej i palletten kom från min farmor och mannen som ringde var hennes son, pappas bror dagen efter sin egen begravning. Jag drömde det.
Och en tavla på min vägg därhemma av Tobiasse som jag älskar.Processen som jag nyss beskrivit var säkerligen både kortare och längre än den tid det tog för mej att berätta den för er.

Den är i ständig förvandling och vandrar mellan poesins uttryck till ett målardrag utan inlevelse till ett feberhet andhämtning hämtad ur ett minne. Den kan vara medvetet planerad, omedvetet en omformning av ett minne som väljer en ny skepnad. En bild från det förflutna som visar sej i sin sanna kostym eller en inblick i den ännu icke existerande framtiden. Den färdas med en rymrakets hastighet eller en gammal Fergusson över åkern. Att måla är som att resa inom ett oupptäckt poetiskt uppslagsverk. Ett verk på oändligt många språk.
Språk som bara jag behärskar men som jag i de flesta fall inte förstår eller känner till. Eller tror mej känna till.

Ibland slår jag upp betydelsen i min vida encyklopedi. Betydelsen kan komma rappt och säkert medan det en annan gång grumlar sej framför mina sinnen och jag har redan glömt att jag ville veta något.
Sedan finns det där som kallas skönhet, harmoni, balans, utmaning och spänning. Sagan som berättar hur det borde ha slutat. Symbolerna som skänker insikt. Det där som gör att betraktaren lockas till att beröras. Att ge betraktaren ett nytt seende. En insikt. Ett stycke yta där där dörren öppnas till ett förflutet, en framtid eller något som ger henne ro och harmoni. Ett igenkännande. En påminnelse om något som inte kan beklädas i ord. En tröst eller en efterlängtad upprättelse. I måleriet finns dialogerna, orden, viskningarna, rösternas dans, musikens toner och allt det vi inte förmår att förstå men som vi ändå känner.

Detta kallas också Expressive Arts...och är även ett av mina verktyg vid staffliet..

Ingrid
Uppsala den 19 juli 2011